Karl Gerhard Stensson, Eremiten på Valane 

1873-1951

Hunnebostrand

Familjen kom från Småland, där fadern hade arbete hos olika bönder.

Men som Gerhard skrivit var livet i Småland svårt på den tiden för många som inte hade egen mark för sin försörjning.  . Gerhard skrev: ”Ja fattigdomen

den kallgrina oss i synen, ty far hade ingen arbetsförtjänst på vintrarna. Ibland, vid tillfälle, var han i skogen och högg famnved för ringa och ingen lön.”

Familjen hankade sig fram innan de gav upp och som så många andra vid denna tid, bestämde sig för att utvandra till Nordamerika. Våren 1883 sålde fadern huset han byggt med egna händer och gav sig av med familjen till Göteborg för att köpa biljett till Amerikabåten. Det var en lång och strapatsrik resa till Göteborg på den tiden.

Man färdades mestadels till fots, med häst och vagn när skjuts bjöds och med

båt över Vättern, via Göta Kanal och Göta ner till Göteborg. Väl var framme i Göteborg visade det sig att de hade för lite pengar för att kunna resa till Amerika.

Istället för att komma till Nordamerika hamnade familjen i Strömstad ca en och en halv månad efter att de lämnat hemmet i Loftahammar. Nu följde ett antal år av kringflackande i norra Bohuslän och en period i Norge då fadern försörjde familjen som stenhuggare. Men år 1889, då familjen kom till Ulebergshamn, tog äntligen den kringflackande tillvaro slut. Då hade familjen fått ytterligare en

medlem, Hilda Sofia, som föddes i maj 1885. Gerhard var då fyllda 16 år och arbetade liksom sin far i ”berget”.

Redan 1917 hade Gerhard köpt sig en ”jordbacke” på Valarne där han odlade potatis, grönsaker mm och där han drömde om att en gång ha ett eget ”krypin”. I slutet av mars var han på gång att köpa en s.k. kantstenshytta som han skulle ha till ett boningshus på Valarne. Han beställde en begagnad järnspis, en skottkärra och ett lieskaft. Snart skulle ha sitt eget ställe. Men fortfarande bodde han kvar i föräldrahemmet tillsammans med systern Hildas man och barn med vilka han inte alltid kom så bra överens. Stugan var Gerhards och han såg fram emot att få ha den för sig själv så snart systerns familj skaffat sig något eget vilket skedde den 8 augusti. Året därpå dog deras dotter Karin i difteri

bara fem år gammal vilket Gerhard kort nämner i sin dagbok. Samtidigt grasserade Spanska sjukan och ”folk dör i hundratal” skrev Gerhard. Brodern Stens hela familj insjuknade men alla klarade sig och blev friska igen.

I mars 1919 började Gerhard på nytt fundera över att flytta upp till Valane. Men först skulle han då sälja föräldrahemmet i Ulebergshamn. I april hade han bestämt sig för att köpa en gammal backstuga

i Kvarnmyren i Uleberghamn. Framåt juni månad flyttade han in där. Samtidigt fanns planerna kvar på att bygga sig ett hus på den egna marken i Valarne och i mitten av oktober hade han förverkliga de planerna och byggt sig ett litet krypin som han kallar sin halvtäckestuga däruppe. Men han boddevintertid fortfarande kvar i stugan vid Kvarnmyren. Den hösten framåt jultid fick han och många

andra av samhället ta emot både ved och pengar som hjälp till uppehället.

Men slutligen i oktober 1922 stod hans ”halftäckestuga” på Valarne klar och han kunde flytta dit permanent.

Stugan byggdes ut i ett par omgångar med förstuga, ett litet sovrum och en redskapsbod. Han hadeäven en enkel form av ”jordkällare” där han förvarade potatis och andra rotfrukter. I 28 år bodde Gerhard i sin dåligt isolerade stenstuga och odlade själv sin mat som potatis, grönsakeroch även råg på sina marker. Det räckte för Gerhard var under många år vegetarian och nykterist.

Utsäde och vad han för övrigt behövde inhandlades när han hade de ekonomiska möjligheterna. Gerhard arbetade bara åt andra när det behövdes, dvs när han behövde lite pengar för livets nödtorft. Men han arbetade gärna åt sig själv med jordbruk och husbygge.

1927 skrev han:

”Jag lefver mitt enstöringslif ty jag är utstött från

samhällsmänniskorna hvilket är mitt eget fel ty jag är ju ett original

och har något högre att för nämligen en förnyelse i både materielt och

andligt afseende ty ålderdom och förvissning skröplighet är en fasa för

mig fullkomling är vårt höga mål. Jag har nu visat ifrån mig alla begär

och svagheter och istället blickat upp till honom i det höga där den

gudomliga kärlek kraft och visdom finnes det icke de makt och

vinningslystna människorna satt monopol på”.

Förutom filosofiska betraktelser skrev Gerhard i dagböckerna ofta om dagens syssloroch måltider. Det var korta noteringar i stil med:

”Såsom tröskat min råg med slagan samt stackat min hafre som jag

äfven ska tröska så fort tiden och vädret tillåter”.

Drack ärtkaffe (anm: Vanligt kaffe fick han magkatarr av).

Gerhard blev känd som ”eremiten” men det var nog närmast han själv som låg bakom den beteckningen. Han kallade sig ofta enstöring och eremit. Men också ”värdens lyckligaste människa”

som fick bo på sin egna mark långt från samhälle och människor. Egentligen var han nog i grund och botten en ganska social person så länge han fick umgås med människor som inte hade alltför avvikande uppfattningar om saker och ting jämfört med hans egna och som inte hade synpunkter på hans livsstil. Många intresserade kom och besökte honom under årens lopp, såväl kommuninnevånare som turister och journalister. Själv var han medlem i bl a Verdandi och deltog ofta i deras möten och kunde då ställa upp och deklamera dikter av t ex Fröding som verkar ha varit en favorit. Gerhard läste mycket och intresserad sig en hel del för naturvetenskap av olika slag och diskuterade gärna med sina besökare om han ansåg att de hade tillräcklig kunskap.

Den 20 november 1950 lämnade Gerhard sin stuga å Valarne för sista gången. Han var då sjuk och stugan var ingen bra plats för honom i det tillståndet. Han blev hämtad av systern Klara och hennes dotter Birgit med bil. Han

”skulle få bli med till Stensjö som inhyses på grund af att på pina eller

fattigården var upptaget och öfverfult”.

Han blev kvar hos sin syster Klara fram till sin död den 30 april 1951. Han skrev sista gången i sin dagbok den 26 april följande:

”Torsdagen den 26 aprill i väntan på befrielse och förlossning”.

Gerhard ligger begravd på Hunnebostrands kyrkogård.

Gerhards familj kom från Småland, där fadern arbetade åt olika bönder. Gerhard skrev: ”Ja fattigdomen den kallgrina oss i synen, ty far hade ingen arbetsförtjänst

på vintrarna. Ibland, vid tillfälle, var han i skogen och högg famnved för ringa och ingen lön.”

Gerhard var bara tio år när hans pappa tröttnade på fattigdomen och bestämde sig för att familjen skulle emigrera till Amerika. De hade tänkt sig till

Minnesota. Men när de kom till Göteborg fick de veta att deras pengar inte skulle räcka. Istället tog pappan arbete som dagsverkare i stenhuggeriet i

Ulebergshamn. Gerhard som var äldsta barnet fick också börja där.

Han fick bara gå i skolan en termin, men han älskade att läsa. Helst filosofi och poesi. Speciellt förtjust var han i poeterna Gustaf Fröding, Frederek på Rannsätt

och Dan Andersson. När arbetarna i Hunnebostrand byggde sitt Folkets hus var Gerhard med i rörelsen och han uppträdde ofta med att deklamera långa

poesistycken. Han var känd som en stor talare och det sades vara en ren njutning att lyssna på honom.

Gerhard arbetade hårt och sparade länge och köpte sig sedan en bit mark på Valarne utanför Hunnebostrand. Platsen låg vackert och otillgängligt.

Den som ville ta sig fram dit fick följa en vindlandestig genom ljung och över hällmark. Här bodde han i en liten träkoja. Runt om stugan grävde han upp små

åkertegar. För hand. Med spade och klohacka. När träkojan blåste sönder i en storm byggde han sig en stenstuga av råkilad granit. Stenblocken till stugan

högg han ut ur de omgivande hällarna.

Arbetet slet hårt på Gerhard och när han närmade sig 50 var han svårt sjuk. Han lämnade stenhuggaryrket och beslöt sig för att försöka bota sig själv. I sin

stuga hade han allt han behövde; ett bord, en stol, en säng och en bokhylla. På de små åkrarna kring stugan växte potatis, morötter, bönor och kålrötter.

Böckerna i bokhyllan var hans goda vänner och med dem umgicks han gärna. Folket i trakten kallade honom eremiten och pratade om att han dragit sig

undan samhället, men den nya livsstilen visade sig vara precis vad Gerhard behövde.

I takt med att hälsan förbättrades närmade sig Gerhard samhället igen. Han syntes oftare nere i byn och uppe i stugan samtalade hans gäster om filosofi

och litteratur. Under turistsäsongen fick Gerhard ofta besök. På stigen upp till stenkojan traskade både statsråd och landshövdingar. En återkommande gäst

var kapellmästaren Simon Brehm.

På väggen i stenkojan satt länge en teckning. Ett självporträtt. Bilden föreställer Gerhard med spaden i handen. Under bilden har han textat: ”Världens lyckligaste

människa”.