Nils Marelius var en tydlig profil i Hunnebostrand, även långt efter att han lämnat Hunnebostrand. Nils Marelius var född i Hunnebostrand, där han tillbringade sina första 15 år.

Fader Jacob Marelius var en också en mycket känd profil som komminister i Hunnebostrand. Marelius var en tydlig Schartauans inriktning och följde Ivar Redhin i tankar.

Familjen flyttade när Nils var 15 år till Kungsbacka där fadern Jacob Marelius blev kyrkoherde i Vallda och Släp utanför Kungsbacka.

Efter skolgång verkade han under tio år som kyrkoskrivare i Skene och Örby och de följande 30 åren i Uddevalla, också som kyrkoskrivare och folkbokföringsassistent.

Han var en av sin tids främsta och mest nitiska kyrkobokföringsexperter. Hans kunskaper om Göteborgs stifts församlingar och dess prästfamiljer var närmast unika. Men hans kunnande var inte begränsat till Göteborgs stift utan gällde hela Svenska kyrkan.

Troget rapporterade han under många år förändringar inom prästerskapet till Svensk Pastoraltidskrift och på senare år även till Kyrkans Tidning. I noggrannhet och punktlighet var han ett föredöme. Utöver denna betydande livsinsats var han efter sin pensionering till hjälp med arkivordning och inventariearbete i många församlingar.

Nils intresse för släkt- och personforskning engagerade honom på flera områden. Till Göteborgs stifts pågående herdaminnesarbete bidrog han med uppgifter om personliga förändringar och han deltog i rekonstruktionen av Tossene församlings kyrkoböcker som spolierats genom brand. Han utgav 1989 tillsammans med kyrkoherde Gösta Mellberg matrikeln Sveriges församlingar genom tiderna och även andra likartade administrativa översikter.

Margit Bülow

Margit föddes i Göteborg 1911 där hon växte upp. Släkten kommer ursprungligen från djupaste småland. Hennes far hette Harald och arbetade som fondchef på ett mäkleri i Göteborg. Modern hette Anna.

Vid 20-årsåldern kom Margit in på hushållsseminariet i Göteborg där hon gick i tre år. För utbildningen var det på den tiden nödvändigt att ha praktik i form av ”pigplats”. Margit arbetade därför som piga under ett par terminer. Det var mycket slitigt arbete med långa arbetsdagar, vilket inte alltid var så populärt, men det var ju nödvändigt för utbildningen.

Hon blev färdigutbildad hushållslärarinna år 1935. Hennes första arbeten som lärarinna var kurser på 6-8 veckor som hon höll på många ställen i Bohuslän och även i Småland. Under kriget arbetade hon i flera år på folkhögskolan i Kalmar. År 1938 fick hon i uppdrag av Landstinget i Göteborgs- och Bohus Län att hålla kurser för fattiga stenhuggares och fiskares döttrar i Bohuslän som behövde få en yrkesutbildning. Hon höll då kurser som hushållslärarinna på flera platser med början i Tossene, Lekene, Brodalen, Skee och senare i Hovenäset. På dessa kurser tog man emot matgäster och beställningar.

Margit berättar om en händelse som höll på att sluta olyckligt i den annars så lugna tillvaron som hushållslärare. Det var så att hon år 1950 höll en kurs för en grupp pojkar i 16- årsåldern på läroverket i Lidköping. En av pojkarna hade gjort lite ”bus” för de andra och öppnat kranen till gasugnen i smyg långt innan den skulle användas. När ugnen sedan skulle tändas inträffade en våldsam gasexplosion. Hela köket blev i det närmaste förstört men som genom ett under uppstod inga allvarliga personskador.

I september år 1939 kom Margit för första gången till Bovallstrand där hon höll en sju-månaders kurs. Fotot nedan, taget 1940, visar klassen hon hade då. Här finns många bekanta namn från Bovallstrand. Kursen hölls i gamla småskolan, numera är riven, som låg bakom skolan där Bovallstrands skola ligger idag.

Andra världskriget pågick, i april 1940 gick tyskarna in i Danmark och det var beredskapstider i Sverige. Margit fick order om ta emot 80 inkallade militärer på daglig utspisning i skolköket. Dom var förlagda runtom i bygderna kring Bovall och kom cyklande till småskolan för att äta middag. Förutom mat ordnade Margit så att alla militärerna fick ta del av radions nyhetssändningar om krigsläget. Hon hade precis köpt sig en ny radioapparat och varje morgon kl 7 samlades militärerna på skolgården för att lyssna på nyheter. Apparaten hade Margit ställt i ett öppet fönster i skolan så att alla kunde höra.

Hon hade 1939 träffat sin blivande man, Gunnar Johansson. Han kom ursprungligen från Mollösund men hade flyttat till Bovallstrand i slutet av 1930-talet och öppnat en livsmedels- och charkuteriaffär. Affären låg i ”Amerikanarns hus” vid torget. Huset och de olika verksamheter som bedrivits där finns för övrigt omnämnt i vår bok Bovallstrand 2– Ett kustsamhälle i ord och bild.

Margit och Gunnar gifte sig år 1940 och köpte torpet Finntorp 3 där de flyttade in. Här odlade makarna grönsaker och hade både grisar och höns. Huset, som finns kvar idag och där Margit fortfarande bor, kallades lilla Finntorp och är troligtvis byggt år 1900. Barnen, två flickor, födda 1943 och 1946 bor idag med sina familjer i Sotenäs. Margits blev änka tidigt då hennes make, Gunnar, gick bort redan 1947.

Välgörenhetsarbete är något som låg Margit varmt om hjärtat. Hon var med i röda kors-kretsen i Hunnebostrand redan tidigt på 1940-talet. Hon arbetade med att skaffa barnkläder till många familjer som hade det svårt med försörjningen. Hon besökte dagligen barnfamiljer efter dagens arbete med mat som blivit över i skolan. För att samla in pengar till fattiga satte man upp teaterpjäser i Tossene Bygdegård och i Godtemplarhuset i Bovall där Margit medverkade som skådespelare. Hon startade sedan Röda Kors-kretsen i Bovall omkring 1946 där hon var ordförande under många år. När hon på äldre dagar slutade blev hon belönad Konungens guldmedalj för sina insatser.

Oswald karlsson

Oswald karlsson var en av grundarna till Sotenäsgillet och sedermera var den som byggde upp Gammelgården . När Gammelgården blev färdig, så började Oswald Karlsson att på sin lediga tid att författa sina krönikespel, historiska sagospel med motiv från Bohuslän

Oswald var en omtyckt lärare och gjorde sig känd som skicklig pedagog. Utöver skolan så hade han ett stort intresse av bygden historia. Han var en av grundarna till Sotenäsgillet  och sedermera var den som byggde upp Gammelgården . När Gammelgården blev färdig, så började Oswald Karlsson att på sin lediga tid att författa sina krönikespel, historiska sagospel med motiv från Bohuslän

Det mest kända blev hans sagospel. I hans sagospel så levande gjorde han historian i Bohuslän. Det första sagospelet ”Drottning Astrid” var en skildring av åren 900 – 1300 

DROTTNING ASTRID

Sagan om Drottning Astrid, hövdingen eller kungen i Viken Tryggves gemål är kanske fullt historiskt autentisk och inte alls någon saga. Vi här i Bohuslän har nämligen i mycket högre grad än i övriga svenska landskap en skriven historia från århundradena före och efter år 1000. Detta tack vare att vi under den tiden hörde till Norge och tack vare att Norge och det från Norge koloniserade Island hade skickliga krönikeskrivare. Den mest namnkunnige av de isländska sagoförtäljarna eller krönikeskrivarna var Snorre Sturlasson, som levde mellan 1177 och 1241 och det var just han som skrev om de händelser som Oswald Karlsson låter åskådarna vara med om i "Drottning Astrid". Hos Snorre Sturlasson finns småkungarna Tryggve och Gudröd, drottning Astrid eller Estrid, Loden i Svenneby, drottningens äventyr som träl¬kvinna i Ryssland o. s. v. Vad som enligt spelet skulle ha skett i kunga¬borgen på Borgenbratta fastställer Snorre Sturlasson till år 963 och det är inte alls orimligt att Snorre Sturlassons berättelse om dessa händelser kan vara fullt riktiga. Vi skall komma ihåg att berättandet och återberättandet står högre ju längre tillbaka vi kommer i vår historia. Den muntliga formen måste ersätta den skrift som så få kunde använda sig av.

Av borgen Borgebratta kan man ännu se ruiner och en minnessten finns rest på platsen till minne av kung Olof Tryggvassons barndoms¬hem. Även gravröset på Tryggön söder om Sotenkanalen finns som ett synligt minne av de dramatiska händelserna år 963. Dock är det väl mera tveksamt om detta rös verkligen är det i vilket kung Tryggve gravsattes. Fullt historiskt riktigt är det däremot att kung Olof Trygg-vasson var den som införde kristendomen i Norge och därmed i det då norska Viken.

Oswald Karlsson har med fint mästerskap behandlat dessa avsnitt av historien, vävt in vackra sångstycken i folkliga tongångar och välfunnet slagit på de strängar som bör anslås för att få den rätta tidsfärgen på ett spel från vikingatiden. 

Sotenäsprofilen Gunnar Berg – känd för sina tama getter och sitt stora hjärta

Gunnar Berg, en välkänd och uppskattad profil i Bohuslän, har avlidit vid 81års ålder. Han var en man med många historier, ett varmt hjärta och ett liv fyllt av äventyr och glädje. För många var han en ikon längs kusten, ofta i sällskap med sina tama getter. Hans dotter, Sandra Ostwald, beskriver hans liv som både rikt och välfyllt.

Från Hasselösund till vida världen Gunnar föddes på Hasselösund men växte upp i Uddevalla i ett religiöst hem. Som tonåring hade han en busig ådra och var inte rädd för att testa gränser. Hans passion förbilar började tidigt och följde honom genom livet. Efter ungdomsåren blev han bilmekaniker och även efter pensionen kunde han aldrig motstå att hjälpa någon med motorstopp.

Hans kärlek till resor tog honom långt bort från Bohuslän. Bland annat körde han under 70-talet en Beach buggy hela vägen från Uddevalla till Afrika, ett äventyr som speglade hans nyfikenhet och livslust.

Getterna blev hans signum På 90-talet fann han kärleken i Sotenäs, och efter hennes bortgång upptäckte han en ny passion – getter. Med tiden blev de en självklar del av hans liv och hans kännetecken. Det var en vanlig syn att se Gunnar segla längs kusten i sin båt, prydd med en pirat flagga och lastad med getter, eller att möta honom på marknader där han och djuren charmade besökare. Han var en sann djurvän och tog hand om sina djur med stor omsorg.

En uppskattad röst på sociala medier Gunnar var även aktiv på sociala medier och diskussionsforum där hans åsikter ofta väckte engagemang. Efter hans bortgång har responsen varit enorm, och många har delat historier och minnen av honom. Dottern Sandra berättar att även om hon visste att han varen profil, blev hon överraskad av den värme och uppskattning som uttryckts efter hans bortgång – en insikt som fick henne att le.

Gunnar Berg levde sitt liv fullt ut och njöt av att göra andra glada. Hans närvaro kommer att saknas längs Bohuskusten, men minnet av honom och hans getter kommer att leva kvar i många hjärtan.

Rune Bertil Östergren – en man med många strängar på sin lyra

Rune Bertil Östergren är uppvuxen i Hunnebostrand, och hans yrkesbana började tidigt i familjens livsmedelsaffär, där han körde ut varor. Precis som många andra unga i Hunnebostrand började han också hugga sten. Han minns särskilt en beställning på 200 löpmeter sten till Hensbacka herrgård och en order på dansk kantsten, som var bredare än den svenska.

– Det var intressant att hugga sten, men betalningen var för dålig, säger Rune.

Istället valde han en annan väg och utbildade sig på verkstadsskolan i Uddevalla, där han lärde sig mekanik, smide och svetsning. Så småningom blev han licenssvetsare och fick jobb på Niklassons verkstad, där han arbetade med kranar till stenindustrin.

Byggde båtar till Ryssland

På 1950-talet började Rune arbeta på Finntorps varv i Bovallstrand, en av de stora arbetsplatserna i området. Där var han med och förlängde tremastaren Diamantfrån Grundsund och byggde fiskebåtar för Ryssland.

– En firma i Stockholm var beställare, och från Ryssland kom kontrollanter – avdankade militärer – för att inspektera bygget. Den ryska besättningen övervakades av en politruk. Ryssarna krävde ständiga ändringar av ritningarna, vilket gjorde att arbetet drog ut på tiden. Till slut blev två båtar klara för Ryssland, en såldes till Smögen, och den fjärde blev aldrig byggd.

Senare arbetade Rune många år på Uddevallavarvet. Ett minne därifrån har han kvar – en norsk kontrollant var så nöjd med hans arbete att han gav honom en skyddshjälm i gåva.

Musiken – en livslång passion

Musiken har alltid varit en stor del av Runes liv. I Hunnebostrand fanns en stark blåsorkestertradition, och redan som nioåring började han spela. Lärare var en före detta officer vid I 17, och instrumenten fick eleverna från arbetarkommunen. Rune lärde sig noter, trumpet och ventilbasun – instrument han spelar än i dag, över 70 år senare, i både Uddevalla storband och Metallorkestern.

Han minns särskilt när han som tioåring spelade på förstamaj-demonstrationen i Hunnebostrand. Musiken följde honom även under militärtjänsten, där han var med i Hallands flygförbands orkester.

På 1940-talet blev Rune medlem i Albans orkester, ett av de första dansbanden i Sotenäset som spelade tradjazz. Orkestern hade tre blåsare – klarinett, tenorsaxofon och trumpet.

– Vi fick 23 kronor för en sex timmar lång spelning, minns Rune. Sex kronor i månaden gick till musikfacket. Sju man, instrument och högtalare trängde ihop sig i en stor bil.

Den dyrbara trumpeten

I mitten av 1940-talet var Rune på jakt efter en riktigt bra trumpet. Musikhandlaren Fritiof Axelsson i Uddevalla hade fått in en exklusiv Antonio, en av dåtidens finaste europeiska trumpeter, för 900 kronor – en förmögenhet jämfört med en vanlig trumpet som kostade 200 kronor.

– Jag köpte den på avbetalning, och jag har den fortfarande, säger Rune.

För att få bästa möjliga ljud köpte han också det exklusiva munstycket Rudy Muck för 250 kronor.

Trots alla år med musiken fortsätter Rune att öva flera gånger i veckan. En av hans största musikaliska upplevelser var när han nyligen fick spela tillsammans med 40 sångare och en kör i Kristina från Duvemåla.

Frederik (Fred) Leth Gudnitz föddes den 19 mars 1904 i Ballerup. Hans far, Charles Ferdinand Antonius Gudnitz (1875–1916), var keramiker, och hans mor, Catherine Birgitta Pettersen, född Leth (1879–?), kom från en välbärgad familj. Som enda barnet förlorade han sin far tidigt, men växte upp i en trygg miljö.

I sin ungdom studerade han vid Blaagards seminarium och fortsatte sedan på tekniska skolor, där han ursprungligen utbildade sig till teckningslärare. Men kärleken till det egna måleriet tog över, och han valde att satsa fullt ut på konsten.

Gudnitz utbildade sig till dekorationsmålare och teckningslärare i Köpenhamn mellan 1918 och 1923, med ett kortare studieuppehåll i Berlin 1922. Därefter fortsatte han sina konststudier vid The Art Institute of Chicago (1923–1925). Efter en kort period i Danmark reste han vidare till New York för att studera vid Metropolitan Art School (1927–1931).

Hans konstnärliga bana tog honom genom Europas stora konstmetropoler – Berlin, München och Milano 1933–1934, samt Paris 1935. Han tillbringade även tid i Sverige 1937–1938 för att måla landskapsmotiv från Jämtland och Lappland. År 1948 bosatte han sig slutligen i Sverige, där han slog sig ner i Hunnebostrand på Gammelgården.

I Hunnebostrand kom han att engagera sig både konstnärligt och kulturellt. Han målade interiörer i teaterladan och tecknade av samtliga byggnader i samhället, vilket resulterade i en serie vykort som såldes till förmån för Sotenäsgillet. Dessutom var han en drivande kraft bakom Hunneboskolan för konst och konsthantverk.

Gudnitz ställde ut separat i Köpenhamn och på flera platser i Bohuslän, samt deltog i en rad samlingsutställningar. Som illustratör bidrog han bland annat med illustrationer till Christian Haubølls Admiral Gjeddes Gaard. Han arbetade med en rad olika tekniker inom både konst och konsthantverk och lämnade ett betydande avtryck i den bohuslänska konsthistorien.

Olof Hasslöf – Forskare med hjärta för kustkulturen

Olof Hasslöf föddes 1901 i Hovenäset, Bohuslän, och växte upp i en miljö präglad av fiske och sjöfart. Han var stolt över sitt ursprung och engagerade sig starkt i att bevara och dokumentera fiskarkulturens historia.

Efter en skolgång i Lund och Göteborg studerade han vid Göteborgs högskola, där han först inriktade sig på läraryrket men senare fann sin passion i folklivsforskning. Under sina somrar arbetade han med att dokumentera västsvensk folkkultur, vilket ledde honom till Göteborgs historiska museum och fältstudier kring fiskelägen och båtbyggeri.

På 1930-talet blev Hasslöf en central figur i forskningen om västkustens maritima kultur. Han deltog i expeditioner, gjorde detaljerade studier av båtbyggnadstraditioner och dokumenterade fiskelägenas utveckling. Hans doktorsavhandling Svenska västkustfiskarna(1949) blev banbrytande inom ämnet och betraktas än idag som en klassiker inom svensk kulturhistoria.

Hasslöf fortsatte sin forskning vid Sjöhistoriska museet i Stockholm och arbetade med fältstudier längs både väst- och östkusten, i Norrland och i Danmark. Han var en pionjär inom maritimetnologin och bidrog till att etablera det som ett akademiskt forskningsområde.

Han var en engagerad och ibland stridbar forskare som ofta utmanade etablerade synsätt. Samtidigt var han en skicklig intervjuare och pedagog, som kunde få människor att öppna sig och berätta om sina liv och traditioner.

Hans arbete och publicerade studier har haft en bestående inverkan på förståelsen av fiskekulturen i Norden. Genom sina forskningsinsatser säkerställde han att en rik maritim historia bevarades för framtida generationer.