Sånt som händer här

Händelseförloppet vid Vinbräcka den 4 juli 1908

“De kämpade för rätt men möttes av våld. Vinbräckastrejken 1908.” Så lyder inskriptionen på en minnessten över dramat vid Vinbräcka. Förloppet utspelade sig under några dramatiska dygn i början av juli 1908 och involverade strejkande stenarbetare, poliser, brittiska strejkbrytare och till och med svenska flottan. Nedan följer en kronologisk redogörelse för händelserna:

• 4 juli 1908 – Konfrontationen inleds: Ångfartyget Flora av Göteborg anlöper hamnen vid Rixö/Vinbräcka för att lasta huggen sten). På släp efter Flora finns den mindre logementsbåten Rex, där de importerade engelska strejkbrytarna bor. Ett hundratal lokala stenhuggare och arbetare samlas på kajen i Vinbräcka. De är fast beslutna att inte låta strejkbrytarna lasta stenen obehindrat. Stämningen är spänd men till en början fredlig – arbetarna “beskådar lastningen” under tyst protest. På plats finns dock även ett uppbåd av poliser, utsända för att skydda strejkbrytarna och säkra lastningen. En mindre incident tänder gnistan: en stenhuggares son börjar kasta kokt potatis mot poliserna på båten Rex. En irriterad polis svarar med våld – han svingar en lång järnspett/kofot mot folkmassan från båtdäcket, så att den nära nog träffar stenhuggaren John Nilsson i huvudet. Detta utlöser omedelbart arbetarnas ilska. De stormar fram mot stranden och båten och börjar kasta sten mot strejkbrytarna och poliserna på däck. Strejkbrytarna tvingas ducka och söka skydd under däck på Rex. Situationen eskalerar snabbt till regelrätta kravaller. Polischefen på plats inser allvaret och beordrar Flora att kasta loss. Fartyget drar sig undan från kajen och lägger sig ute på Brofjorden, utom räckhåll för stenregnet från land. Strejkbrytarnas aktion har för stunden avbrutits. På kvällen den 4 juli har antalet strejkande och sympatisörer ökat – uppemot 400 stenhuggare och arbetare samlas i trakten. De upprättar en vakt över hamnen och eldar brinnande vårdkasar, fast beslutna att ingen strejkbrytare ska få gå i land under natten för att återuppta arbetet

• Natten 4–5 juli 1908: Stämningen är fortsatt spänd. De strejkande håller vakt hela natten vid Vinbräckas strand. Strejkbrytarna förblir ombord på Flora/Rex ute i fjorden, och vågar inte landstiga i skydd av mörkret. Under tiden sprids nyheten om kravallerna. Troligen går det larm till högre ort – polischefen antas ha ringt efter förstärkningar redan på kvällen. Myndigheterna beslutar att ta till militära resurser för att kväsa oroligheterna, något som vid denna tid var ovanligt men inte utan precedens (sedan tidigare hade militär satts in vid exempelvis Sundsvallsstrejken 1879, om än då utan att öppna eld).

• 5 juli 1908, morgonen – Flottan anländer: Vid 7-tiden på morgonen får arbetarna på stranden syn på ett oväntat fartyg som närmar sig inne på Brofjorden. Det visar sig vara HMS Skäggald, en kanonbåt ur svenska marinen, som sänts från Göteborg för att bistå polisen och skydda strejkbrytarna. Skäggald ankrar ca 100 meter från land Närvaron av örlogsfartyget sprider oro bland de strejkande – det står klart att staten nu direkt blandat sig i konflikten på arbetsgivarnas sida. Samtidigt anländer också fler polisiära förstärkningar från land. Kronolänsman Viktor Hyllengren från Lysekil infinner sig motvilligt för att upprätthålla ordningen. De brittiska strejkbrytarna, uppbackade av polistrupper (kallade “lumplenapoliser” av arbetarna), gör sig redo att återigen försöka gå i land och påbörja lastningsarbetet under marinens beskydd.

• 5 juli 1908, konfrontation och skottlossning: När strejkbrytarbåten Rex med polisens eskort åter närmar sig bryggan i Vinbräcka utbryter omedelbart nya sammanstötningar. Demonstranterna på stranden ropar slagord och börjar återigen kasta sten och stenskärvor mot båten, poliserna och strejkbrytarna. En strejkande kastar en sten mot chefen för strejkbrytarpolisen – han siktar på polischefen som lett operationen – men stenen träffar istället den gamle kronolänsmannen Hyllengren i huvudet, så att denne börjar. Denna skada på en ordningsman blir signalen som får situationen att explodera. Polisen öppnar nu eld mot folkmassan på stranden. Enligt ögonvittnen börjar flera polismän avlossa sina revolvrar direkt mot de demonstrerande arbetarna. I samma ögonblick reagerar de hundratals stenhuggarna samfällt – ”utan ett ord” griper de i stenmassorna och bombarderar poliserna och strejkbrytarna med stenar och grus. Poliser och strejkbrytare tvingas retirera, många flyr tillbaka upp på Flora för att söka skydd. Situationen är kaotisk när plötsligt tre dånande kanonskott avfyras från Skäggald ute på fjorden. Kanonkulorna slår in i bergsväggen bakom demonstranterna – ett av skotten träffar ett hus i trakten – och det ryker och ekar över viken. Efter varningsskotten med grovt artilleri tar sig en trupp marinpersonal (matroser) från Skäggald i land för att förstärka poliserna. Befälhavaren på kanonbåten ger order om gevärseld: matroserna skjuter salvor med mauserkarbiner, troligen både lösa och skarpa skott, över och mot folkhopen. Den strejkande John Nilsson beskrev hur ”kulorna ven över demonstranternas huvuden och studsade i bergsväggen bakom”. Under denna massiva eldgivning – sannolikt första gången i svensk historia som militär trupp beskjuter strejkande arbetare – skingras folkmassan i panik. Arbetarna kastar sina sista stenar och drar sig undan från platsen inåt land. I samma ögonblick upphör också beskjutningen; marinen och polisen intar kajområdet. Mirakulöst nog dödas eller allvarligt skadas ingen av demonstranterna av skotten men upplevelsen chockar många. (Efteråt kom det att debatteras om flottan verkligen använde skarp ammunition eller enbart lösa salutskott; ögonvittnen som Nilsson insisterade på att kulorna var verkliga nog.

• 5 juli 1908, eftermiddag – Lastningen fullföljs: När arbetarna skingrats kan strejkbrytarna under polisens och marinens skydd återgå till arbetet. De engelska strejkarna går i land och börjar lasta stenen på Flora medan Skäggald ligger kvar och övervakar på nära håll. Lastningsarbetet pågår några timmar under fortsatt spänd tystnad. Mot slutet av dagen har ångfartyget Flora fått sin stenlast ombord. Strejkbrytarna drar sig tillbaka till sitt logement på Rex, och Flora kastar loss för att lämna Vinbräcka. Kanonbåten Skäggald eskorterar Flora och Rex ut ur Brofjorden till öppet hav, varefter den återvänder till sin. På kvällen den 5 juli lägrar sig lugnet över Vinbräcka. Den dramatiska konfrontationen – som i samtidens press kom att kallas ”Vinbräckakravallerna” eller ”Vinbräcka-upproret” – är över för denna gång.

Konsekvenser och efterspel

Omedelbara följder och reaktioner 1908

Trots det våldsamma förloppet med stenkastning och skottlossning krävdes inga dödsoffer i Vinbräcka. Dock föll rättvisans hårda händer över de strejkandes sida. Myndigheterna beslöt att lagföra några av deltagarna i kravallerna. Polisen lyckades identifiera den man som kastat stenen som sårade kronolänsman Hyllengren, liksom en ung flicka som befunnit sig vid stranden. Enligt ett vittne hade flickan – dotter till en stenarbetare boende intill bryggan – kastat sand mot strejkbrytarnas poliseskort. Båda dessa ageranden bedömdes som våldsamt upplopp och våld mot tjänsteman. Rättegång följde senare under året 1908. En man och en kvinna dömdes för Vinbräcka-”upproret”: mannen fick åtta månaders straffarbete och flickan sex månaders fängelse. Detta ansågs av arbetarrörelsen som anmärkningsvärt stränga straff för relativt ringa förseelser – John Nilsson noterade att straffen var “ovanligt hårda” för tiden. I vissa källor anges att de dömda fick längre straff; t.ex. nämner kommunisten Karl Kilbom att de två fick sammanlagt 2 år och 2 månaders straffarbete, vilket antyder att överinstanser eventuellt skärpte påföljderna, men arkivuppgifter pekar på 8 respektive 6 månader som dom i första instans.

Händelserna i Vinbräcka väckte stor uppmärksamhet både lokalt och nationellt. I Bohuslän spreds berättelserna om hur staten sattes in mot de strejkande stenhuggarna. Flera vittnesmål skrevs ned i efterhand; John Nilssons ögonvittnesskildring bevarades i fackföreningsarkiv och har blivit en central källa till vår kunskap om kravallerna. Enligt Nilssons dramatiska berättelse (nedtecknad i Stenhuggarminnen, 1973) “började flottisterna skjuta skarpt med sina karbiner” och kulorna slog kring de flyende arbetarna. Även lokalpressen och arbetartidningar rapporterade om incidenten. Den borgerliga tidningen Bohusläningen ska ha fördömt upploppet och prisat myndigheternas resoluta ingripande (även om exakta artiklar ej citerats här), medan socialdemokratiska organ tog händelsen som intäkt för att kritisera överhetens våldsmetoder mot arbetare.

På nationell nivå gjorde Vinbräcka-episoden starkt intryck. Den nämndes som varnande exempel i debatter om arbetsmarknadskonflikter. Faktum är att redan 1910 – knappt två år senare – nämndes Vinbräcka i riksdagen i samma andetag som andra omtalade konflikter: “Namnen Sandö, Vinbräcka, Malmön äro icke förgätna, ej heller bomben på Amalthea; och skottet i Kungsträdgården hade knappast förtonat, då storstrejken började.” (RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1910:3) | Sveriges riksdag). Den konservative talaren som yttrade detta syftade på att arbetarrörelsens strejker ofta ledde till våldsamma händelser, och han räknade upp Vinbräcka tillsammans med bl.a. Amaltheadådet i Malmö 1908 och oroligheterna i Sandö och Malmön. Detta visar att Vinbräckakravallerna betraktades som en av de betydande arbetsmarknadskonflikterna i tiden, trots att inga dödsfall inträffade. Att flottan hade satts in mot svenska arbetare sågs av många inom arbetarrörelsen som ett anmärkningsvärt övergrepp – även om myndigheterna försvarade insatsen med hänvisning till ordning och lag.

Transportstrejken som helhet fortsatte en tid efter Vinbräcka. På andra håll blev konsekvenserna ännu blodigare – natten till 12 juli 1908 small som nämnts bomben på Amalthea i Malmö. Strejken ebbade så småningom ut, och arbetsgivarna lyckades i stort sett bryta hamnarbetarnas motstånd den gången genom sina importerade strejkbrytare. Men händelserna sommaren 1908, från Bohuslän till Skåne, bidrog till att höja konfliktnivån inför den stora kraftmätningen år 1909.

Långsiktiga konsekvenser och historisk betydelse

Vinbräckakravallerna 1908 har gått till historien som ett tidigt exempel på öppen konfrontation mellan arbetare och staten under den svenska arbetarrörelsens framväxt. I efterhand har man pekat på att detta var första gången svensk militär öppnade eld (om än mest varningseld) mot strejkande arbetare. Det skulle dröja ända till Ådalen 1931 innan något liknande hände igen – då med tragiskt dödlig utgång. Vinbräcka 1908 blev på så vis en föraning om de yttersta konsekvenserna av den hårdnande klasskampen i Sverige vid seklets början. Inom arbetarrörelsen bidrog händelsen till insikten om statsmaktens beredvillighet att ta till våld för att skydda kapitalets intressen. Socialistiska tidningar och talare använde Vinbräcka som ett exempel på överhetens brutalitet mot arbetarna, och revolutionsromantiska kretsar (som ungsocialisterna kring Anton Nilson) fann i sådana händelser bränsle för tesen att “handlingens propaganda” kunde vara berättigad.

Samtidigt påverkade Vinbräcka även reformistiska krafter: Socialdemokraterna under Hjalmar Branting argumenterade för att arbetarrörelsen måste disciplineras och hålla sig till fredliga medel för att vinna allmänhetens sympati. När storstrejken 1909 utbröt året efter hade minnet av mindre upplopp som Vinbräcka och Sandö använts av högern för att rättfärdiga hårda motåtgärder – regeringen mobiliserade trupper även 1909 för att förebygga oroligheter i samband med generalstrejken. (Lyckligtvis blev storstrejken relativt fredlig, även om den slutade i nederlag för fackföreningarna.)

För lokalbefolkningen och de bohuslänska stenhuggarna levde minnet av “kalabaliken i Vinbräcka” kvar under lång tid. Historien om hur deras fäder “möttes av våld” när de kämpade för sina rättigheter fördes vidare i arbetarkretsar. Under 1900-talets senare del restes som nämnts en minnessten vid Härnäsets Folkets Hus, med inskriptionen om att de strejkande möttes av våld. Även kulturellt bearbetades händelsen: sånger skrevs (bland annat “Lump-Lena-visan” som drev med strejkbrytarnas logementsfartyg), och i modern tid har Stenhuggarspelen – ett lokalhistoriskt spel i Hunnebostrand – dramatiserat kravallerna i Vinbräcka.

Vinbräcka 1908 har därmed fått status av mytomspunnen legend inom Bohusläns arbetarrörelsehistoria.

I ett större historiskt perspektiv illustrerar konflikten i Vinbräcka de hårda villkor under vilka arbetare i stenindustrin verkade i början av 1900-talet. Trots god konjunktur och hög efterfrågan på sten tvingades arbetarna kämpa för drägliga löner och säkerhet. Arbetsgivarna var beredda att gå mycket långt – till och med att kalla in militär – för att behålla kontrollen. För staten innebar episoden en lärdom om faran i att bruka vapenkraft mot egna medborgare i arbetskonflikter. Den chock och avsky som många kände inför att flottan besköt obeväpnade arbetare bidrog troligen till återhållsamhet vid framtida konflikter. Efter Ådalen 1931 blev det i princip förbjudet att sätta in militären mot strejkande.

Sammanfattningsvis kan sägas att kravallerna i Vinbräcka 1908 var ett lokalt drama med nationella proportioner. Den utlösande orsaken var en specifik arbetsmarknadskonflikt (hamnarbetarstrejken) som togs in i Bohusläns stenindustri, men bakom låg bredare strukturer: stenhuggarnas sena men starka fackliga organisering, en oförsonlig attityd från arbetsgivare, och ett samhällsklimat där konfrontationerna mellan arbete och kapital blev allt häftigare. Vinbräcka blev en symbol – för arbetare ett exempel på solidaritet och mod, för makthavare ett exempel på “ordningsstörning” som krävde resolut handling. Än idag påminner minnesstenen i Lysekil om att “de kämpade för rätt men möttes av våld”, och historiker pekar på Vinbräcka som en milstolpe i svensk arbetarrörelsehistoria.