Joel Holm

Farfar Joel Fransson Holm, föddes 1867 i ett soldattorp i Linneryd, Konga Härad i Kronobergs Län. Detta år var ett nödår i landet. Året efter blev

ännu värre, särskilt i Kronoberg, människor och djur dog.

Tidigt kom han i tjänst som dräng på en gård i Linneryd. Arbetsgivaren var en snål och elak bonde som behandlade de anställda illa. Hos farfar som

kände sig orättvist behandlad av bonden, föddes tanken att kämpa för rättvisa och anständiga arbetsförhållanden.

Så snart han kunde flyttade han ner till Karlshamnstrakten för att ta arbete inom stenindustrin. Joels två äldre bröder hade lämnat hemorten, August emigrerade till Danmark blev dräng på en stor gård, medan Johannes

flyttade upp till Bro socken i Bohuslän och blev stenhuggare.

På 1870-talet var stenindustrin på uppgång. Ett några mil brett granitbälte utmed kusten, från Gullmaren i söder och in i Norge hade börjat att

exploateras. Sten bröts och behandlades för leverans till Europas städer, i form av gatsten eller bygg material. 1842 hade C.A. Kullgren, en köpman

från Uddevalla samt ingenjören och majoren Nils Eriksson startat ett stenhuggeri på Malmön. Nils var propellerns uppfinnare, John Erikssons yngre bror. Kullgren hade vid ett besök i Hamburg upptäckt behovet av

Stenhuggeriepoken drog till sig många olika människotyper. Vid biskopens visitation 1880 av Askums församling blev han förfärad över levnadsstilen hos stenarbetarna. Den Schartauanska andan, en sträng högkyrklig

levnadsstil låg som ett töcken över pastoratet. Stenhuggarnas liv och leverne i stark kontrast med kortspel och dobbleri samt superi. En gammal

gumma utbrast; var kommer alla stygga blekingar i från? Så småningom stöttes de värsta bråkmakarna som inte skötte sig bort.

Stenhuggarna sågs inte alltid med blida ögon, de var ju i regel ungkarlar. Det blev konkurrens om traktens flickor. Det blev många kontroverser

mellan bond- och fiskarpojkarna å ena och stenhuggarna på den andra sid I slutet av 1880 talet kom farfar till Askum. Var det brodern Johannes som påverkat honom? Farfar och några till logerade i en primitiv bostad i ett uthus på en liten gård, nära nuvarande färjeläget till Malmön. Det var stenhuggare i sina bästa år, ungkarlar som drog som en magnet till sig bygdens flickor.

Josefina Mattiasdotter, min farmor född 1865 föll för farfar och hans sätt att framföra skillingtrycken. Hans småländska idiom bidrog säkert. Det

sade klick, de blev ett par. 1890 i juni föddes Gustav. Då var de till prästerskapets ogillande samboende. Dock i oktober var de gifta. Bodde i

Ulebergshamn, nära Hunnebostrand.

Efter en tid flyttade den lilla familjen till Rixö i Brastads församling. I slutet av 1890-talet gick flyttlasset till Askum igen. Familjen hade vuxit

med ytterligare två söner och en flicka som dog som liten. De byggde ett hus i typisk stenhuggarstil på Håle Nedergård. Ett långsmalt hus med hög

stensockel med inredda rum i källaren. Även i vindsutrymmet fanns ett litet rum. Här i huset bodde farmor och farfar med åtta barn.

1913 fick farfar möjlighet att köpa ett torp på Bua. Bolaget hade köpt en hel gård, med var bara intresserade av bergen med den goda graniten.

Jorden såldes till anställda som personalköp. Gården delades upp upp i två torp. Priset för närmare två hektar jord var 2.000 kr, som betalades genom att bolaget, Skandinaviska Granit AB övertog huset på Håle. Nyttjorätt till utmarkerna för betesmark i femtio år. Att finansiera boningshus samt ladugård löstes genom lån hos bolaget, under ganska hårda lånevillkor.

Hade farfar avlidit under kontraktstiden hade bolaget tagit fastigheten. Hösten 1914 var mangårdshuset klart, då flyttade man in på Bua. Det nya huset var byggt av plank, som enligt kontraktet skulle vara av norrländsk

furu. Det hade stora fönster och breda dörrar, ett typhus som uppfördes på

fem ställen till stenhuggarfamiljer. Ladugården stod klar 1918.

Familjen bestod nu av döttrarna Ingrid och Judith samt John och Olof och min Pappa Harald. Gustav, Carl och Johan hade redan emigrerat till

Amerika. Faster Ingrid och Olof, som var de sista att ge sig också iväg

över det stora havet, Ingrid 1916 och Olof 1926. Pappa var 13 år när han blev stenhuggare.

Första världskriget hade börjat, men familjen hade det bra igenom krigsåren genom att vara självförsörjande med vad torpet gav. Här fanns

två kor, gris samt höns. Så kom 1930-talet med depression och arbetslöshet. Nöden var så stor att regeringen anslog medel för inköp av smör samt bränsle till familjer som inte hade tillgång till vad jorden gav.

Stenhuggeriyrket var ett hårt och tungt arbete, med långa arbetsdagar i alla väder. Arbetsgivarna sänkte ackorden vid flera tillfällen. Strejker var vanliga. I ett fall blev det bråk och oroligheter inne i Bro fjorden. Bolaget hade satt in strejkbrytare. Oroligheterna eskalerade, myndigheterna sände upp en kanonbåt med marinsoldater som öppnade eld. Lyckligtvis blev ingen skadad.

Trots allt tjänade bergets fria söner förhållandevis bra. Stenhuggarna klädde sig i allmänhet propert. Farfar och de äldsta barnen besökte hans

hembygd vid ett tillfälle. Mina små farbröder var fint klädda, barnen där nere blev avundsjuka. Farfars barndomsvänner var imponerade och ville

åka upp till Bohuslän. Farfar avrådde dem bestämt, stenhuggeriet var inget paradis.

Den berömda och kontroversiella agitatorn Kata Dahlström fick logi hos farmor och farfar. Det var i samband med Katas föreläsning i Håle Folkets

Hus. I många fall fick föredragen hållas i lönndom. Katas agitation sågs inte med blida ögon av myndigheterna. Det hände ofta att polisen

arresterade henne. Kata kämpade hårt för de kvinnliga rättigheterna och barnbegränsning.

Farfar Joel var mycket engagerad fackligt, var med att starta Håle Folkets Hus förening, Askums Kooperativa samt en nykterhetsloge. Då farfar

fyllde 80-år kan man läsa i ortstidningen att han hade varit agitator och fackförenings kämpe.

Min Pappa och farbröder blev också stenarbetare och fackligt engagerade.

Min äldste farbroder Gustav kom 1909 till ett stort stenhuggeri i Alaska. Efter något år gick flytten till Syd Carolina där han bildade familj. Gustav

byggde upp ett stort företag där borta, Holms Quarry. Här togs stenblock ut ut för monumentala byggnader. 1985, när sonen Paul avled, efterlämnade denne en förmögenhet i dagens värde på mellan 35 och 40 miljoner kronor.

Tragisk nog omkom Gustav 1952, då han och Paul var på hemväg från invigningen av en kyrkogård som han hade byggt på entreprenad,

En rattfyllerist rammade deras bil varvid Gustav bröt nacken. Det var till Gustavs hem som syskonen reste. Hit kom ankom även Gustavs ungdomsvänner. Faster Ingrid flyttade till Chicago och Johan till Boston. Faster fick anställning hos familjen Kellogs, cornflakes

uppfinnaren. Hon blev trotjänarinna och väl omhändertagen på ålderdomen. Familjen Kellogs bekostade fasters vistelse på ett ålderdomshem i Binghamton där dottern bodde.

På gamla dar gick farfar i kyrkan. Farmor hade gått bort 1938. Det var inte så vanligt att stenhuggarna var kyrkliga.

Farfar Joel Holm dog efter en lång tids sjukdom 1951. Pappa och John fortsatte inom fackföreningslivet i många år. Det var de som hjälpte till att bygga dagens Sverige. Jag är stolt över att ha stenhuggarblod i mina ådror.

Då pappa begravdes 1967 hade man prestaverande, en svåger och en arbetskamrat paraderade framme vid kistan med fackföreningsfanor, en hedersbevisning.

Vid en begravning sextio år tidigare vägrade kyrkoherden jordfästa den döde för att det fanns fackföreningsfanor vid graven, ett förseelse som gav ett kyrkorättsligt efterspel.

Leif Holm

Joel och Hilma Holms hus Håle Nergård

Leif Holm

Forskare - författare

Bua - Kungshamn

Almhult & Flateresrud med omnejd samt blandat från Askum socken.

Historiken runt Bua, Östra Rörvik och Håle Nedregård, Askums socken i Sotenäs Kommun.

Båda böckerna gåra att beställa dirkt från fafattaren Leif Holm

Bua Eget Hem 1
456 91 Kungshamn

0523 340 11

Kata Dalström